Jag mår bra. Jag tänker så mycket att min hjärna snart brinner upp, men jag mår bra. Det enda som är lite tråkigt nu är att det känns som att jag alltid vill ha det så här, men jag vet inte, det kanske bara känns så nu. Men det skulle inte förvåna mig om du kände samma sak. Det är sorgligt egentligen, men vi får se vad som händer.

I förrgår fick jag en sån där konstig känsla, en sån där känsla som man inte kan frammana själv. Jag menar, man kan ju t.ex. göra så att man blir lite småledsen eller så, det är väl egentligen inte speciellt svårt, men det som jag kände i fredags var en sån där känsla som bara slår en helt plötsligt, som man inte riktigt kan göra någonting åt, utan som tar en med storm och gör en helt försvarslös.

Och det konstiga är att jag inte riktigt kan förklara hur jag kände mig. Jag kände mig bara tom, så himla tom. Jag blev inte så speciellt ledsen. Jag kände snarare en slags frustration över att jag inte kunde komma ihåg, eller rättare sagt, jag märkte att jag inte kan minnas den där känslan jag hade, jag kan inte minnas det jag kände förut, jag kan liksom inte återkalla det, om inte ens för en kort sekund. Det känns rätt värdelöst.

Jag älskade dig verkligen förut, det gjorde jag. Men någonstans på resan, innan den ens tog slut, och till och med innan vi ens såg början till slutet, så sa mitt hjärta en sak och min hjärna en annan, och jag lyssnade kanske inte riktigt till mitt hjärta, det borde jag ha gjort. Det visste jag redan då att jag borde göra, men det är inte alltid så lätt. För mig känns såna saker alltid så svårt, svårare än nåt annat. Jag kan inte säga att jag lurade mig själv, för i vissa stunder såg jag allting väldigt klart, men jag var väl svag helt enkelt, jag flöt liksom bara med. Men nu låter det som att vi levde i en lögn, och att det vi hade inte var äkta, men det stämmer inte heller, för det var på riktigt. Även om det tar mig emot att medge det så får jag väl erkänna att jag föll för det där att "vara kär i kärleken". Det är inte direkt nånting jag är stolt över, tvärtom, jag skäms egentligen över att jag är så svag ibland. Och efter allt jag nu sagt så kan jag väl inte riktigt säga att allt hela tiden var helt sant rakt igenom. Men en sak som är helt sant, lika sant som att solen är varm, är att tiden med dig var den bästa någonsin. Den absolut bästa.

Och det är inte så att jag säger allt det här nu för att använda det som någon slags ursäkt, att jag vill försöka mörka hur illa jag betett mig den senaste tiden. Nej, även om det här gör dig arg, besviken, ledsen eller på nåt annat sätt får dig att känna dig illa till mods, så känns det verkligen som att jag måste göra det här. Du vet lika väl som jag att jag är tvungen att vara helt ärlig, för annars kommer jag aldrig att klara det. Jag har aldrig vågat vara så här ärlig förut, aldrig vågat säga det, och det är först nu som jag känner att jag inte har så mycket mer att förlora att jag lika gärna kan offra allt för att allt ska bli bra igen. Jag hoppas bara att dina tankar om oss förut inte ska ändras. För den uppfattning som jag tror att du har är den som är sann.

Förlåt.

Det har alltid vart någonting speciellt mellan oss, faktiskt ända sedan den första dagen vi träffades. Och trots att det har hänt så mycket jävla skit mellan oss nu, så hoppas jag på nått sätt att det alltid kommer att vara så. Och jag tror nästan det. Även om vi kanske inte kommer att träffas så mycket i framtiden så tror jag att det alltid kommer att finnas någonting där. På nått sätt tror jag att vi alltid kommer att höra ihop, vårt förhållande kommer alltid vara speciellt.

"Det sägs att ovan molnen är himlen alltid blå, men det kan va svårt å tro när man inte ser den. Och det sägs att efter regnet kommer solen fram igen, men det hjälper sällan dem som har blitt våta. För när vännerna försvinner eller kärleken tar slut ser man allt med lite andra ögon. Man övar sig å långsamt blir man bättre på att se skillnad mellan sanningar å lögner. Allting kan gå itu, men ett hjärta kan gå i tusen bitar, säger du att du är min vän, så är du kanske det."

Du betydde allt för mig. Du var alltid den bästa delen av alla dagar.

Den bästa

Jag kan nog inte riktigt förklara hur viktig du är för mig. Det är nog för att vi har hållit ihop så länge, jag menar, vi är en så stor del av varandras liv, och det är liksom en självklarhet att vi finns där för varandra. Och jag tror att det är just det faktum att vi står varandra så nära, och har gjort det i så många år, som gör att det är svårt att verkligen förklara hur viktig du är för mig. Att ha dig i mitt liv är en självklarhet.
Jag vet bara att om jag inte hade dig så skulle allting vara så mycket tråkigare, så mycket sämre.

Du är min bästa vän. I 13 år nu har vi varit varandras bästa vänner. Vi har gått igenom mycket tillsammans, inte minst så följdes vi åt i skolan, i 13 år gick vi i samma klass, ända från "lekis" till studenten. Nu i höst blir första gången sedan vi var 5 som vi inte kommer vara "klasskompisar".

Vi har vart med om så jävla mycket tilsammans. Både bra och dåliga saker, men självklart mest bra :D

På "lekis" sprang vi runt å "jagade" killarna tillsammans med de andra tjejerna :p

Vi har haft egna modevisningar, där vi bland annat envisades med att klä oss i en svart genomskinlig sak :p

Vi har lekt med barbies, och tagit på oss "finkläderna" och haft picknick med andra dockor ute i trädgården.

Vi har låtsats att vi vart Spice Girls och blivit tillsammans med varsin grabb i Backstreet boys, hahaha

Vi har chattat och utgett oss för att vara två blåsta blondiner med D-kupor, hahahahaha

Vi har vart på klassresor och låtit fantasin flöda fritt gällande vissa tapeter :p hahaha

Vi har fuskat när vi lekt Ryska Posten, så att vi fick den kille vi ville :p hahaha

Vi har pratat sönder oräkneligt många lektioner, för är det nånting som är vår grej så är det att prata, fort & mycket, mohahaha :p

Vi har tagit studenten tillsammans, en av de bästa dagarna i våra liv :D

Vi har vart i Bulgarien och glassat i poolen och vart på kladdiga skumpartyn ;p

Vi har helt enkelt så många minnen tillsammans att jag inte orkar babbla upp mer, för då kommer jag bara på mer å mer å mer, det tar liksom aldrig slut :p

Jag vill helt enkelt bara att du ska veta hur viktig du är för mig, bästis ;D

Du betyder jättemycket för mig och därför kommer jag aldrig svika dig.